True Story.
Känner mig bortglömd. Så jävla bortglömd.
Ingen pratar med mig. Och om någon gör det,
så slutar det med att jag börjar bråka med den
personen. Jag orkar inte prata med någon,
samtidigt som jag vill att någon pratar med mig.
Låg i soffan från två till fyra. Två timmar låg jag
där och inte gjorde ett piss. Jo, dom första 45
minuterna läste jag en bok. Sen gav jag upp
den boken. Då låg jag bara där. Med en massa
tankar i huvudet.
Tårarna tryckte på innanför ögonlocken. Men
jag kunde inte gråta. Inte där. Då hade någon
sett, och det vill jag inte. Så jag låg mest där
och koncentrera mig på att inte gråta. Att inte
släppa ut dom. Det gjorde så ont.
Jag känner mig ensam. Och bortglömd. Jag
begär visserligen inte att någon ska prata
med mig. Men jag vill det. Så himla gärna..
Är knappt inne på datorn längre. Jag orkar
inte med omvärlden. Försöker fokusera
på mig själv. Men det brukar inte funka.
För det slutar oftast med att jag bara
tänker. Tänker på dåliga saker. Och sedan
slutar det med att jag mår skit och inte
orkar med omvärlden. Ligger mest stilla
och inte gör någonting. Det är mitt liv,
det är så jag lever.
Jag är ensam. Och bortglömd.
True Story.
